15 November 14:20

Just nu så känns allt förjävligt. Inget går bra för mig, det går emot mig. Bryter ihop några gånger om dagen och tårarna tar inte slut. Jag tror faktiskt att alla har känt den känslan förut. Jag mår verkligen inte bra och det stör mig, för jag mår sällan dåligt. Känns så sjukt fel att fejka allt hela tiden, men vad ska man göra?
Fick jobbet på jullovet nu iallafall och inget kunde ha blivit värre än att det är full överallt i alla stallen så jag står på kö 7 platser utanför kallstallet. Och det var ju så att jag skulle jobba på jullovet för att ta upp gantí på våren, men det sket sig ju totalt. Så nu har mina förväntningar och hela mitt liv gått ner på botten. Ligger efter i skolan gör jag också, jag orkar inte längre. Jag har haft en extra tank med energi och motivation, men den tar fan slut när som helst. Snart bryter jag ihop och klarar inte det här längre. Det enda, eller den enda som får mig att kämpa är Blika. Hon är den finaste jag vet, jag kan inte förklara. Jag kan inte sluta titta på henne, kan inte sluta pussa på henne, jag kan helt enkelt inte låta henne vara. Det är min första drömhäst. Det är hon som ger mig motivation för tillfället.

Och nu hoppas jag att allt går ihop med gården och att dom köper den nu. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till, då kommer vi inte klara det här.
Men jag vet att vi ska det nu, och det är en motivation jag bör hålla mig vid, och det måste min mamma också göra. Men det förstår hon inte riktigt på grund av massa annat hon har i huvudet. Jag vill bara hjälpa till, men jag kan ju inte som sitter i östersund 60 mil bort.
Men jag älskar dig mamma <3

5 okt 23.10

Nu har jag varit fett dålig på att uppdatera.
Det är min blogg är mitt allt så jag förstår inte varför det blitt så jäkla dålig uppdatering..??? :o

Jag har ridit min älskling och jag saknar honom värsta mycket.

Jag är lite ledsen för en viss Toralf våldtog mig i soffan i allrummet idag... buhu, fick tåren i ögat.

11 september - 13:57

Och nu har jag inte orkat skriva igen. Men tänkte att jag skulle bli bättre på det nu. Har haft massa deprimerande perioder så har itne alls varit på humör för att ens sitta här. Men nu är jag på fötterna igen och jag hoppas att det går upp lite mer i mitt liv just nu.
Var ju hemma och tävlade på Strömsholm den 4-5 september. Och det gick väl inte så jättebra kan man säga. Fick inte ha bootsen för mamma och hon ville att jag skulle rida med varnligt tränsbett och inte något annat. Så det fick gå som det gick, även fast jag fällde tusen tårar. Vi gick ut på 4.53, och det var vårat sämsta någonsin, skäms nästan. Men iallafall så är säsongen över nu och jag hoppas att jag kan hålla igång honom lika mycket nu i vinter/vår som förra så jag kan komma ut med han nästa år ocksåå och hoppas på att han klarar sig utan fång nästa år.


Och i fredags så fick vi rida alla hästarna för att dom behövde gå, så jag red tre hästar den dagen. Red först S ymir och sen underbara blika, på bilderna.
Och sen fick jag prova elin bs Blesa. Det var något nytt, men det var roligt.
Och jag är helt fäst vid blika, min nya pärla.
Jag har min valack, Ganti, min älskade prins, min bästa vän.
Jag hade min hingst, min kung, som jag var tvungen att sälja.
Och nu har jag hittat mitt favorit sto,finaste tjejen.

29 Augusti 18.55

Jag har visst helt glömt bort att uppdatera mig. Har väl haft saker för mig hela tiden.
Sitter inte så mycket vid datan längre, har inte installerat något annat än internet och spotify. har inte hunnit med andra program eller msn. Känns bara onödigt?
Men alla mina bilder försvann iallafall när jag fått tillbaka datan, då hårdisken fick bytas ut.
Och jag är inte så duktig på sånt här med datorer så då skiter jag i det helt enkelt.

Har skolat in mig på wången nu igen för ännu ett år. Det är ganska tråkigt här. Det händer absolut ingenting, händer till och med mer hemma och där är det dött, så jag kallar det här stendött.
Just nu vill jag inte vara här alls, jag vill bara vara med min häst, det är det enda jag vill. Och det stör mig och gör mig sjukt ledsen att jag inte kan ha honom här. Nu går jag andra året och har fortfarande inte tillgång med min häst. Detta gör mig sjukt deprimerad och ledsen, jag har inget att kämpa för känns det som. Alla går ut och rider sina hästar och har något att göra, vad gör jag? sitter här eller framför tv, helt ensam. Vart har glädjen som ska göra mig glad försvunnit? Allt trycks ner under mina fötter och det finns ingen chans att jag ska kunna kämpa mer. Min drivkraft står hemma utan skötsel i en hage men munkorg, ensam. Precis som jag. Det är därför vi ska ha varandra och när det då inte går, försvinner allt, det blir bara mörkt, ett mörker som drar med mig iväg, ner i ett svart hål.

jag älskar dig Gantí

18 Augusti 12.50

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade sist. Har blivit mycket nu på sistone.. Det är väldigt tråkigt att inte ha sin egen data, den är fortfarande på lagning. Har varit det ganska länge nu tycker jag, så jag hoppas att dom har kunnat spara alla bilder som var på datan som jag inte hann lägga över innan den gick sönder. Nu har min plattång gett upp också, den säger att det är glapp i sladden, precis så som min förra plattång gick sönder. Och min mobil har också börjat krångla nu, lägger sig i nått cp läge så får man ta ur batteriet eller vänta tills den är klar. Jag har då aldrig tur med elektriska saker. Mobiler går sönder, datorer går sönder, plattänger går sönder, snart säger väl min tv upp sig också..

Men i söndags (15/8), så var iallafall jag och Gantí ut till Toftinge Gård och tävlade. Jag tycker det var en jättefin bana, mjuk på några ställen annars skitfin. Kan tänka mig tävla där fler gånger faktiskt. Bara att det var ett helvete att åka genom uppsala centrum med släp då kartan visade fel.. Så den sa något annat än vart vi åkte. Iallafall så missade vi infarten till almunge-knutby vilket var förjävligt då den vägen är hur bra och kort som helst. Men vi fick åka ner till knivsta och sedan åka in på en väg och upp till almunge och sedan fortsätta mot knutby osv.. Det vart sånna omständigheter att jag faktiskt inte trodde att jag skulle komma i tid och tävla, kände hur tårarna var påväg. Men vi kom dit i tid och jag hann tävla. Det gick inte så jättebra i uttagningen då Gantí bara sprang med mig och vill inte de som jag ville, absolut inte.. Så vi gick ut på poängen 5.0, så ci var rankad på sista plats tillsammans med en annan i B-final. I finalen rusade vi också genom hela programmet.. Däremot kunde vi fått 6.0 från alla tre domare om han inte fattat fel galopp två gånger. Så det sög ju totalt. Men vi fick en 10:e plats till slut. Sist, men inte minst.
Och nu längtar jag bara till wången, det är blott sju dagar kvar nu. Jag kan knappt hålla mig, har börjat packa redan för två veckor sedan. Låt tiden gå fort. ;) Aja, nu ska jag leta reda på kvittot till min plattång, hejss!

6 Augusti 19.37

Trasig data, depression, ångest och... ja vad kommer nästa? Jag är så trött på allt just nu. Åkte upp till hälsingland för att ta det lugnt ett tag men det vart ju sin lilla tur också med bra och väldigt dåliga dagar. Det är skönt att vara hemma nu efter en vecka.
Har inga bilder eller något nu pga att datan är på lagning, och inget hann jag spara heller innan den gick sönder så, jag är väldigt nervös för vad beskedet emd den kommer vara.
Och om en vecka ska jag och Gantí tävla igen för sista gången innan jag åker upp till wången igen och lämnar honom hemma. Hoppas på det bästa, men nu har han varit skadad förra veckan så han har stått så jag vet inte hur det kommer bli nu med all träning som gått lite åt pipan typ.
Aja mer besvär bör man väl kunna klara av så det är ju bara att stå ut, man lär så länge man lever.
Och Albert försvann för en vecka sen. Hur ska jag kunna leva utan min allra bästa vän? Som fanns där när jag var ledsen, som gjorde allt för att få en glad. Jag saknar honom redan och tårarna rinner varje kväll just på grund av saknad och en depressinsångest.

Vissa saker i livet bara gör en så glad, bara tanken kan göra att man bara glöder inuti. En sån känsla varar ett tag tills man inser att man inte får samma respons tillbaka. Då går humöret ner på tomgång. Det känns som att man bara hoppas och hoppas på att få något man aldrig kommer få, varför inte ta det lite mindre bra som är mycket bättre i längden, än något som bara är bra en stund? Att ha såhär mycket tankar på livets gång och allt gör mig så deprimerad.
¨ få mig glad igen¨

16 Juli 23:54

och nu återigen har jag inte orkar uppdatera och tråkar. Men nu iallafall har vi varit i uddevalla på VM och det var sjukt kul. Fast det brukar bli roligare om man minns vad man gör i och för sig, men det var askul iallafall! Fast inget slår första året, -09. De kommer jag aldrig glömma, något som kommer betyda mycket för mig. Hemma i tre dagar, sen drog jag ner på SM i norrköping. Det har också varit helt underbart, det var fan skitkul. Vissa helt underbara hästar, när jag är där så bara älskar jag hästar, sen när jag kommer hem till min egen så är jag inte intresserad längre, hur kommer det sig? Iallafalll så bodde jag hos bästa malin de fyra dagarna. Dock tog jag mitt första dopp för 2010 där nere i linköping. Det var skönt att sova lite i bilen på morgonen påväg till norrköping, från linköping, där vi bodde. Åkte med Jökull hem och så kom mamma och hämtade mig hos dom. Och efter denna helg är jag brun, eller brunare än vad jag var innan iallafall, sen brände jag mig på söndagen, har nog aldrig bränt mig så mycket förut. Mina ben sved så in åt helvete, om jag får uttrycka mig så, dom var illröda och jag kunde knappt gå. Kändes som att dom var av. Men nu är dom lite bruna istället för röda iallafall, så det känns bra. Och nu på söndag är det tävling och jag har varit jättetaggad jättelänge nu. Men idag slog det verkligen om. Min häst är inte min häst längre, han är någon helt annan. Det känns som att han inte kan uppfylla mina krav, att han inte riktigt har den kapaciteten och då blir det bråk mellan oss och då har inte jag tålamodet att vara lugn utan blir också cp förbannad och han blir galen. Så vi liksom går inte ihop på det sättet. Och jag vet faktiskt inte om jag är intresserad av att hålla på med denna häst längre. Nu har vi tränat i 7 år och vi kommer ingenstans. Jag har haft ett mål från början att jag ville komma till b-klass och det gjorde på våran andra tävling, men jag tror inte att han kommer så mycket högre än så.. tyvärr. Jag blir lite deprimerad av tanken själv men ändå, hela jag står stilla, min egen utbildning, han håller mig kvar nere i skiten känns det som. Jag behöver kliva upp lite, prova på nya förmågor och se vad man kan göra. Vi har nog växt ur varandra kan jag tänka mig, jag vill nå lite högre och där tar det stopp. Jag älskar min häst men nu börjar jag tappa intresset bara för det. Nu kommer tanken om jag verkligen vill hålla på med det här? Om jag vill gå alla år på wången nu? eller om jag ska fundera på att söka om till något nytt program? Jag vet inte vart jag befinner mig längre, jag är helt vilse ute i skogen. Jag behöver finna ett spår, som kan leda mig ut ur detta dis. Jag finns inte längre, är helt tom.