Just nu så känns allt förjävligt. Inget går bra för mig, det går emot mig. Bryter ihop några gånger om dagen och tårarna tar inte slut. Jag tror faktiskt att alla har känt den känslan förut. Jag mår verkligen inte bra och det stör mig, för jag mår sällan dåligt. Känns så sjukt fel att fejka allt hela tiden, men vad ska man göra?
Fick jobbet på jullovet nu iallafall och inget kunde ha blivit värre än att det är full överallt i alla stallen så jag står på kö 7 platser utanför kallstallet. Och det var ju så att jag skulle jobba på jullovet för att ta upp gantí på våren, men det sket sig ju totalt. Så nu har mina förväntningar och hela mitt liv gått ner på botten. Ligger efter i skolan gör jag också, jag orkar inte längre. Jag har haft en extra tank med energi och motivation, men den tar fan slut när som helst. Snart bryter jag ihop och klarar inte det här längre. Det enda, eller den enda som får mig att kämpa är Blika. Hon är den finaste jag vet, jag kan inte förklara. Jag kan inte sluta titta på henne, kan inte sluta pussa på henne, jag kan helt enkelt inte låta henne vara. Det är min första drömhäst. Det är hon som ger mig motivation för tillfället.
Och nu hoppas jag att allt går ihop med gården och att dom köper den nu. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till, då kommer vi inte klara det här.
Men jag vet att vi ska det nu, och det är en motivation jag bör hålla mig vid, och det måste min mamma också göra. Men det förstår hon inte riktigt på grund av massa annat hon har i huvudet. Jag vill bara hjälpa till, men jag kan ju inte som sitter i östersund 60 mil bort.
Men jag älskar dig mamma <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar