och hur dum får jag bli? Jo det är ju nästan inte sant. Jag orkar inte ens längre. Det tar fan slut snart, är så sjukt less. Styrkan att fortsätta kämpa, den finns inte kvar längre. Det är smulorna kvar av en kaka. Det tar stopp till slut, och nu har det nog nått den gränsen.
Sen är jag ju bara sjukt less på att jag bygger upp såna förhoppningar och blir sen hur ledsen som helst och blir förvirrad och fundersam över vad som händer när det inte händer.. Blir orolig och sitter och gråter för att, ja för att? Jo för att jag är så sjukt rädd. Rädd att förlora det som står mig närmast. Jag är så otroligt rädd att det ska hända. Och jag vill det verkligen inte. Men vissa saker kan man inte kontrollera och det har jag varit med om förr, det är visserligen därför jag är rädd. Jag har inga garantier på någonting, det gör mig ledsen! Ledsen dygnet runt, tårarna rinner minst en gång om dagen för att det ej går att stoppa.
Känner mig typ som ett psykfall som gråter och blir ledsen och sitter och beskriver mina feta äckliga problem. Ingen som ska veta mina problem ändå. Vem fan kan vara intresserad över huvudtaget?
Aja, det var ju lite om mitt underbara liv idag. Känner att det går så sjukt mycket framåt. Bara en hel motsats från förra inlägget. Men nu har jag bytt humör och känslorna svävar högt uppe i rymden och jag får inte ner dem.
hejdå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar