de så svårt ibland. Jag känner mig som en snöflinga som sakta bildar en större isklump som i sin fortsättning bildar ett berg som bara blir större och större, är snart uppe på glaciären men, ändå så är det inte toppen av detta äventyr. Då jag ibland känner raka motsatsen, att jag som glaciär tinar bort, det blir bara mindre och mindre kvar av en och ja till slut, vad händer? ja, det vet jag inte heller svaret på.. Saker omkring mig tynar bort och de jag bryr mig om bryr sig inte om mig längre, jag är bara en i mängden, eller i vissa fall blivit osynlig, alla springer genom mig som om jag inte fanns. Jag börjar allt mer förstå att det finns vissa saker man kämpar för som är värt att kämpa för, men vissa saker som jag kämpar för blir bara mer och mer obetydliga. Jag har en underbar familj, men det räcker inte alltid. Jag står för det mesta själv på toppen av klippan och känner inte att jag behöver sällskap då det inte är värt tiden jag bör lägga ner på att ha någon där, då jag inte får samma respons tillbaka. Det är de flesta människor som jag bryr mig om, brytt mig om som mest, som inte förstår mig. Jag vet inte hur jag ska kunna försöka förmedla känslan jag har, och få någon att förstå. Det är inte alltid så lätt. ^Det finns en person som betyder så otroligt mycket för mig som jag förlorade för nått år sedan. Den personen vet inte hur mycket jag tycker om den, och jag tycker mig förklarat detta väldigt tydligt men jag verkar inte bli förstådd. Samma skit fortsätter om och om igen och jag vill inte ha det såhär, men jag kan inte annat göra. Jag orkar inte längre, jag ger upp. Det ska inte bara vara jag som lägger ner tiden för att få saker till det bästa igen. Jag har haft några av de underbaraste stunderna i mitt liv och det är som bortglömt. Jag bör nog rätt mig och påpeka att jag faktisskt inte kan påpeka att det är fel att folk förändras, men man bör kunna anpassa sig till olika människor på olika sätt. Önskar jag kunde få fram detta till dig, men känns som att det bara är onödigt. Jag är bara jag, det räcker så. Ledsen att jag inte kunnat sagt det till dig tidigare, förlåt. En annan jag vart tokig i eftersom, gjorde mina dagar så glada. hade alltid ett leende på läpparna när jag pratade med honom. Men den jag var tokig i finns inte kvar, det personen är intryckt långt inne i honom och det är väldigt trist. Ibland ser jag faktiskt folk olika. Och han är för värdefull för mig för att bara låta det rulla på, ville bara försöka få fram det, men jag vart stum. Fick inte fram ett ljud, och det gav resultatet istället att jag bara sjönk ner på botten i dina ögon. Ville bara säga att du är som guld i mina ögon, för värdefull för att kastas bort. Du förstår det inte heller för att du är i en period som du lever livet på högsta nivå och saker och ting är för kul. Väntar in lugnet och får se om jag får något ord tillbaka senare när du kanske fått nog? vem vet
Har nu missat min bästa väns födelsedag, givetvis har jag skrivit och pratat och sagt grattis men det räcker inte. Önskar bara att vi kunde mötas mer halvvägs på vägen, lika mycket var. Jag hoppas det löser sig, det är allt för mycker just nu. Tankarna går i högvarv, den varvar över normalvärdet. Vet inte annars hur jag ska förklara.
Bad Meets Evil feat. Bruno Mars - Lighters, går om och om just nu, gillar den enormt. take care!
jaaaa, snälla ta mig tillbaka? men nnnnnnnnnnnnä, det går inte. Tragiskt. Världens underbarste ställe på tal om allt. Det är ju bara ungefär 343 dagar kvar, inte så mycket.
Fan, ibland får man chanser man inte tar och ångesten efter, ja den går ju inte å förklara. Typiskt jag och sabba allt, som vanligt :)
har äntligen fått min ridpassion tillbaka så nu är Gantí under igångsättning/träning igen, hoppas det håller i sig. han har gått fint nu, men än är det mycket volt arbete kvar, mycket lösgöring. Min lille prins.
Konstigt nog så längtar jag till skolan och plugga och sånt, ibland undrar jag om jag är från en annan planet? Jag ska alltid vara så annorlunda, det är ju inte normalt om jag själv får påstå det. jag som har ig i kärnämnen längtar till å plugga, ja go girl. Duktig chey, det ska det bli ändring på. Men det blir iallafall sista året i östersund ändå, det finns så mycket där uppe som är tilldragande så jag skulle inte klara av att byta linje. Men hotell restaurang lockar mig jävligt mycket ändå..
Ska börja spara pengar till HÖSTFORUM också, jävlar va med drag det ska bli. Vi själva i en stuga, + alkohol, japp. Ja kalla mig fjortis, so what? Har jag någonsin brytt mig om vad andra tycker? nej, så whatever.
Aja sleep tight people, what the fuck. puss
glömde bort helt att skriva om att jag var ju faktiskt på powermeet i Västerås för en vecka sedan. Det var ju hur kul som helst om man gjorde det kul. Alexandra åkte ner från östersund för att ha lite kul så hon bodde med mig här hemma en natt, skulle egentligen varit två men det uppkom lite komplikationer så det fick bli så istället. Vi hade iallafall väldigt kul och allt som allt tror jag vi gick tyyyp 2 mil den helgen! Men lite motion har väl inte dödat någon? :) nästa år blir det att röja sönder kan jag lova!
ps. Så såg andreas min snygging från uddevalla, deras husvagn där. galen vart jag, hiha.
SM Islandshästar 2011 var ju också grymt. Det var samma helg. Åkte dit på söndagen då det var alla a finaler och det är ju sjukt hur denna sport bara växer och växer. Sitter hemma och tränar en lushäst som aldrig kommer att komma så högt. Standarden höjs år för år och du behöver pengarna till en riktig kanonhäst om du ska vara med i de höga klasserna. Så för min del så kommer det nog förbli tittarbänken tyvärr.. hade varit kul att testa på att rida på en högra nivå, men ibland stoppar saker en tyvärr. Men man ska ju aldrig sluta hoppas! men jag älskar min lus i hagen ändå
alltså ärligt.. vafan. känner mig som en sån sjukt dålig människa. när man nekar någons liksom önskan, känner mig förgäves. Mina dåliga ord kan inte förklara känslan i min kropp. Saker blir inte alltid som man förväntat sig. Jag ser en person som har växt ur sitt skinn och lever gott utan det förflutna. När man tycker att någon är för dyrbar för att bara utnyttja för tillfället så finns det en känsla som är väldigt fin. Att se en människa på det sättet, att se hur värdefull han/hon är, jag förstår inte riktigt. Vart gick det fel? Jag hade tydligen fel, jag trodde det var mer än så. Att förneka en sådan händelse till någon som betyder så mycket för en, eller för mig rättare sagt, var jobbigt. Känner mig på botten, som en riktigt taskig jävla teaser.
vad var det, "live your life", yeee right...
- helgen vart ju hur bra som helst ändå. Jaa, uddevalla.... mmh. Saknar det redan och vill bara tillbaka. Det känns som att jag faktiskt kan påstå att jag är cross intresserad, jag kan inte neka det. Jag kör inte, nej, men jag tycker det är ritkigt kul att titta på och det ger en en kick, vet inte hur jag ska förklara. Träffade en massa underbara människor, riktigt roliga. Campingen vart inte som väntat men saker och ting kan inte alltid vara detsamma, allt ska ändra sig. Man blir satt i så många olika situationer i livet så detta är bara början. Givetvis gjorde det en lite besviken från början, då man sett fram emot något annat, men det slutade super ändå. Träffade min drömkille också, eller vad fan jag nu ska kalla det. Han hade allt man vill ha, eller ja, de jag vill ha i en kille. Synd nog att jag är för feg för att prata och öppna mig, och det ger ju sina konsekvenser tyvärr. Doxk har jag en mamma som är underbar och en jättebra vän Sara som gör det åt mig, haha skämt å sido. Tråkigt att helgen gick påtok för fort. Men nu har jag bestämt mig för en sak, och det är att jag ska sluta bry mig så mycket om vad alla andra tycker och hur andra mår. Jag har bara ett liv, och det är som en tråd mellan mina pekfingrar och under den lilla tiden ska jag hinna så mycket så det är galet, time to move on. Take a step higher. Det är inställningen nu. I slutändan får du ingen tacksamhet för det ändå, live your life.denna människa ger mig en kick. ger mig galet med energi, genom att bara finnas till.
de så svårt ibland. Jag känner mig som en snöflinga som sakta bildar en större isklump som i sin fortsättning bildar ett berg som bara blir större och större, är snart uppe på glaciären men, ändå så är det inte toppen av detta äventyr. Då jag ibland känner raka motsatsen, att jag som glaciär tinar bort, det blir bara mindre och mindre kvar av en och ja till slut, vad händer? ja, det vet jag inte heller svaret på.. Saker omkring mig tynar bort och de jag bryr mig om bryr sig inte om mig längre, jag är bara en i mängden, eller i vissa fall blivit osynlig, alla springer genom mig som om jag inte fanns. Jag börjar allt mer förstå att det finns vissa saker man kämpar för som är värt att kämpa för, men vissa saker som jag kämpar för blir bara mer och mer obetydliga. Jag har en underbar familj, men det räcker inte alltid. Jag står för det mesta själv på toppen av klippan och känner inte att jag behöver sällskap då det inte är värt tiden jag bör lägga ner på att ha någon där, då jag inte får samma respons tillbaka. Det är de flesta människor som jag bryr mig om, brytt mig om som mest, som inte förstår mig. Jag vet inte hur jag ska kunna försöka förmedla känslan jag har, och få någon att förstå. Det är inte alltid så lätt. ^Det finns en person som betyder så otroligt mycket för mig som jag förlorade för nått år sedan. Den personen vet inte hur mycket jag tycker om den, och jag tycker mig förklarat detta väldigt tydligt men jag verkar inte bli förstådd. Samma skit fortsätter om och om igen och jag vill inte ha det såhär, men jag kan inte annat göra. Jag orkar inte längre, jag ger upp. Det ska inte bara vara jag som lägger ner tiden för att få saker till det bästa igen. Jag har haft några av de underbaraste stunderna i mitt liv och det är som bortglömt. Jag bör nog rätt mig och påpeka att jag faktisskt inte kan påpeka att det är fel att folk förändras, men man bör kunna anpassa sig till olika människor på olika sätt. Önskar jag kunde få fram detta till dig, men känns som att det bara är onödigt. Jag är bara jag, det räcker så. Ledsen att jag inte kunnat sagt det till dig tidigare, förlåt. En annan jag vart tokig i eftersom, gjorde mina dagar så glada. hade alltid ett leende på läpparna när jag pratade med honom. Men den jag var tokig i finns inte kvar, det personen är intryckt långt inne i honom och det är väldigt trist. Ibland ser jag faktiskt folk olika. Och han är för värdefull för mig för att bara låta det rulla på, ville bara försöka få fram det, men jag vart stum. Fick inte fram ett ljud, och det gav resultatet istället att jag bara sjönk ner på botten i dina ögon. Ville bara säga att du är som guld i mina ögon, för värdefull för att kastas bort. Du förstår det inte heller för att du är i en period som du lever livet på högsta nivå och saker och ting är för kul. Väntar in lugnet och får se om jag får något ord tillbaka senare när du kanske fått nog? vem vet
