ah okej.. Fyfan va jag mår piss. Jag vet inte hur jag ska förklara men allt är så extremt invecklat och jag är redan så less på allt. Gråter en stund varje dag för att få ur de som ligger och stör. Och det går inte att hålla in dom. Och jag har så mycket känslor nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Kändes som att jag gjorde bort mig idag också. Det var jobbigt att inte veta och att sen få veta. Pratade med Viktor i telefon och så var han inte som han brukar och jag ifrågasatte och babblar på, och fråga vad det var med honom osv. Sen förstod jag efteråt att det var något och jag anade vad. Sen frågade jag ju och fick svar att det var något, och något som är väldigt allvarligt och ledsamt. Hur känner jag mig då?! Jo jag känner mig som en idiot som är tjatande och cp som ifrågasätter allt när människan mår dåligt. Snacka om att ha dåligt samvete. Som helvete vill jag tala om. Det fick mig inte direkt att må bättre.
Nu är jag så sjukt less på att jag är så dum. Tror att jag ska hålla käften i fortsättningen, inget vettigt som kommer ur denna käft ändå. Kan skriva ut saker här på min egen blogg men ut utanför mitt hus kanske jag bara ska vara tyst.
Är så less på allt, vet inte hur många gånger jag kan säga det. Vill bara lägga mig under täcket och försvinna ett tag. Orkar inte mer nu. Det tar stopp nu. Orken tar slut och nu är det slut. Modet och viljan att komma nånstans och att göra något är borta. Vet inte vart jag ska hitta denna energi och spirit som jag behöver för att åstadkomma något. Ja nu börjar jag gråta igen. Jag känner mig så sjukt dum och är verkligen på dåligt humör igen. Är så less på tårarna.
Allt känns också så underligt för tillfället.
Jag vill vara den som finns där för honom, vill vara den han pratar med om allt. Vill vara tillräcklig. Bete mig ordentligt och inte vara så krävande. Jag vet att jag gör massor med fel men det är ju bara sån jag är, är så rädd att förlora allt för att jag kanske är för mycket eller att jag öppnar mig för mycket. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är upp och ner och har ingen tråd i mitt liv längre. Den är borta. Jag har min Viktor och han betyder allt för mig, jag tror inte han vet hur mycket han betyder för mig. Det är obeskrivligt. Det är han som får mig att fortfarande kämpa, även om gnistan har slocknat helt. Önskar bara att jag hade honom närmare än vad jag har. Det är så otroligt påfrestande för min del att vara så långt ifrån, och det stör honom att jag blir som jag blir i denna situation. Jag vet att han stör sig på det men vågar inte säga något och det gör mig ännu mer deprimerad att jag vet att jag är jobbig. Men det är ju den jag är. När jag hittar någon så blir jag fast, det är så svårt att ta sig ifrån och släppa det en bit. Jag vill bara ha mer.
Jag älskar dig Viktor och det är obeskrivliga känslor jag har för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar