ett tomt hål
känner mig helt vilsen. Jag vet inte riktigt vart jag är nånstans för tillfället. Tegelhuset jag byggt upp håller på rasar ner, och jag får alla tegelstenar i huvudet, en efter en. Till en början gjorde det inte så ont, men ju fler det vart ju mer ont fick jag och detta hus är stort och faller långsamt. En utdragen smärta. Villa bara springa, men jag kan inte.
Har en uppfattning om mig själv som jag går efter och det är så jag är. Men ibland så blir det inte riktigt som jag tänkt mig och det kommer tillbaka på mig och jag har ingen plan B.
Det blir bara mer som ligger och trycker på mig och jag orkar snart inte mer, jag har ett hårt skal som det är svårt att komma igenom men ibland bara ibland så blir de även skört. En kniv kittlar mig på bröstet och jag börjar tycka det är okej. Är det meningen att det ska vara såhär får jag antingen försöka stå emot och inte visa mina känslor eller bryta ut det nån dag så försvinner allt sen. Jag har så svårt att visa mig svag för folk.
Jag trodde iallafall på dig, och den stoltheten kunde ingen ta ifrån mig, men tydligen hade jag fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar