Jag har verkligen inte tid med den här egentligen men nu skriver jag för att jag vill. Lata chelsea har precis kommit fram ur sitt skal, hon orkar inte skriva svenska novellen, hon orkar inte jobba på lektionerna, hon helt enkelt skiter i allt. Utbränd? Nja, jag vettifan, jag anstränger mig inte alls, men känner mig som att jag skulle kunna tuppa av när som helst. Tänkte att jag skulle sätta mig nu och skriva min novell så har jag den klar, sen ett svenska arbete som ska vara klart nu i veckan.
Var hemma en snabbis där och har nu kommit på att jag glömde sladden till min bas som jag smidigt försökte gömma med mig. Det suger ju, men jag har elias bas så länge, fungerar det också. Är typ beroende av hög musik och no control. De är liksom min style.
Idag körde jag också ett av kallbloden Jas med frida, han var rätt stark. Jag känner att jag inte är tränad, inte ett skit. Orkar inte ens göra några sit-ups. Körde Rey också med lina, och jag måste verkligen börja träna, nu lägger sig allt fett och skit på magen och uuuh, jag får damp. Saknar min häst nått så otroligt, jag vill ha han nu. Skulle bara vilja åka hem och vila, bara inte göra någonting. Fast samtidigt är jag väldigt festsugen. Det är jag jämt. Men jag vill vila.... hm.
*Den relation mellan oss innan jag flyttade hit var underbar, jag var verkligen trygg, oavsett om det vart bra eller dåligt kunde vi alltid skratta åt det som hände på något sätt. Jag vet att jag kan bete mig illa ibland, men jag blir också frustrerad av avståndet. Vi är precis likadana, och när vi inte gör som vi förväntat oss av varandra blir vi sura på varandra. Det brukar reda ut sig på nått sätt, men jag klarar inte av att det ska bli såhär jämt. Jag blir ju också tom på ord. Det är alltid du som säger sista ordet och får mig att gråta. Det visar ju egentligen hur mycket den här relationen betyder för mig. Men ibland blir det lite för djupt mellan allt och vi kommer inte överens. Du vet att du får mig att gråta, det är därför jag klipper innan jag vill visa min svaghet. Du förstår inte hur det är att känna den där känslan hela tiden, den är väldigt krossande. Det känns som att de alltid är jag som ska be om förlåtelse, det måste väl komma från båda hållen. Jag har inte alltid rätt, men inte du heller. Du har din rätt att säga vad du tycker, det har du. Men ibland kanske du måste låta mig sköta saker själv och låta mig begå misstag, även fast du kanske vill att jag ska få det så bra som möjligt, inte bara jag, andra också, att dom ska slippa trubbel i våran närvaro. Men jag måste ju kunna göra mina egna val i livet gällande vissa saker, och där vill jag bara ha ditt stöd, och att jag får försöka klara mig själv ibland. Att jag får veta vad du tycker är jag glad över, men det behöver inte betyda att jag tycker likadant och att jag ska göra som d tycker att jag ska göra. Jag är envis det vet du, det är därför du blir så arg på mig för jag blir så lik dig, jag ger mig inte. Det kan bli illa, men det kan bli bra också. Beroende på vad det handlar om. Jag älskar dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar